Statens Veterinärmedicinska Anstalt














Hästen i Sverige Om sktuell hästforskning Forskning pågår tema djur Hippocampusdagarna 2005 Hippocampusdagarna 2006

 

  Arkiv



« tillbaka


Hästens hoppförmåga ligger i generna

Att avla för hoppning är lättare än att föda upp en dressyrhäst. Hoppförmågan nedärvs starkt. Det visar forskning som Elisabeth Olsson gjort vid SLU.

Hur väljer man rätt hingst till sitt avelssto? Vilka egenskaper ska man titta på? Inför varje avelssäsong ägnas såväl gamla som nya avelshingstar noggrann granskning av stoägare som vill betäcka sitt sto.


Men den hästuppfödare som vill satsa på avel av bra dressyrhästar har en svårare uppgift framför sig än den som väljer att föda upp hopphästar. Det visar forskning vid SLU som har gjorts av husdjursagronom Elisabeth Olsson vid institutionen för husdjursgenetik.


Just hoppförmågan hos halvblodiga hästar har hög arvbarhet, mer än 50 procent, och egenskapen går att urskilja redan hos unghästar genom löshoppning. Många hästar som löshoppar bra som unga, hoppar även bra under ryttare när de kommer ut på tävlingsbanan. Men när det gäller möjligheten att se en framtida karriär för en dressyrhäst är det svårare. Det räcker inte med att hästen har bra gångarter. Det genetiska arvet, cirka 40 procent, måste här kombineras med skicklig förmåga att träna upp hästen för dressyr.


I en licentiatavhandling visar Elisabeth Olsson att den modell av bruksprov för urval av halvblodshingstar som används i Sverige fungerar mycket bra och att avelsvärderingen ger ett rättvist utslag. Bruksprovet är den enskilt viktigaste faktorn för en framgångsrik avel av hästar. Vid bruksprovet bedöms hingstens hälsa, exteriör, hoppförmåga och gångarter. Hästarna visas såväl för hand som ridna. Endast 25-30 procent av deltagande hingstar blir godkända för avel.


 - Hingstar som presterar bra på bruksprov är genetiskt bra individer och har förutsättningar att lämna bra avkommor, säger Elisabeth Olsson. Det visar de höga arvbarheterna för alla egenskaperna bedömda i bruksprovet och de höga genetiska sambanden mellan resultat i proven och resultat vid tävlingar. Det är grunden för ett bra framtida avelsarbete.


I Sverige hålls bruksprov för hingstar under åtta dagar i slutet av februari. I många andra länder, såsom Danmark och Tyskland, pågår proven under betydligt längre tid, upp mot hundra dagar. Men Elisabeth Olsson tycker att den svenska modellen, som infördes 1977, och under åren genomgått en del mindre förändringar, fungerar väl så bra. Proven är tillräckligt omfattande för att välja ut rätt individer och är mindre påfrestande, såväl fysiskt som psykiskt, för de unga hingstarna.


 - Dessutom innebär ett kortare bruksprov en mindre kostnad för hingstägarna vilket gör att fler har råd att pröva om hingsten håller måttet, säger hon. I sina studier har hon analyserat 801 hingstar som visats sedan 1977. Hingstarna kan visas för bedömning vid tre, fyra och fem års ålder. Målet med avhandlingen var att undersöka om det är möjligt att ytterligare öka säkerheten i urvalet av varmblodshingstar som prövas i bruksprovet.


STOR MÄNGD DATA VIKTIGT


I materialet har Elisabeth Olsson förutom hingstens eget resultat i bruksprovet, dessutom tagit med släktingars resultat i kvalitetsbedömningar och på tävlingar för att få ännu större säkerhet i bedömningen. Hon fanns då att störst säkerhet får man för hingstar som är födda i Sverige jämfört med de importerade, eftersom det finns mer tillgängliga data för den förstnämnda gruppen. Men även säkerheten för de utländska hingstarna förbättrades i viss mån när släktingars resultat vägdes in. Eftersom den internationella hästaveln har stort inflytande i Sverige har många av de utländska hingstarna som prövas i bruksproven släktingar här.


 -När man väger in alla data som finns tillgängliga från hingstens eget bruksprov och släktingarnas resultat vid olika unghästbedömningar så ökade säkerheten i urvalet för hoppegenskaperna med 13 procent för de svenskfödda hingstarna och fem procent för importerade hingstar. För bedömning av gångarterna blev det ännu större ökning, 34 procent, när jag tog med alla tillgängliga data för de svenskfödda hingstarna och för importhingstar 11 procent.


 - Till viss del tas det i dagens bruksprov hänsyn till hingstens släktingars resultat då domarna ger varje hingst en poäng för härstamning och lämplighet för dressyr respektive hoppning. Min undersökning visar att det är rätt att ta hänsyn till släktingars resultat men jag ser också att det finns möjlighet att göra denna bedömning ännu bättre med hjälp av våra stora databaser med resultat från kvalitetsbedömning och tävling.


Elisabeth Olsson såg också att det fanns ett klart genetiskt samband mellan gångarterna trav och galopp. Det vill säga, den hingst som bedömdes ha en bra trav, visade också en bra galopp. Tidigare har man påstått att det finns ett samband mellan bra skritt och bra galopp, men så är alltså inte fallet.


 - Det är väldigt viktigt att göra rätt urval av hingstar vid ett bruksprov. Att godkänna en hingst som inte håller måttet skulle ge negativ påverkan under lång tid. Mina resultat tyder på att bruksprovets domare är ytterst kvalificerade och gör korrekta bedömningarna av hingstarna.


En annan viktig faktor för ett framgångsrikt avelsarbete är att de ston som bedöms lovande vid 3-årstest eller kvalitetsbedömning vid fyra år, tidigt sätts in i aveln. I dag finns det möjlighet för treåriga ston att få ta del av ett ”stimulanspaket” där betäckningsavgifterna blir lägre än i normalfallet. Detta för att lovande ston ska få ett eller flera föl innan de sätts in i sporten och börjar tävla. Den strategin tillför ytterligare data för hur olika hingstar nedärver sina egenskaper samt ökar avelsframsteget i populationen.



2007-03-08
Carin Wrange




 
Hämta från arkivet:






Antal besökare sedan 2003-11-18:


 
2014-09-25    Carin.Wrange@omv.slu.se